Engelaiz Xandra ”Kryzzet”1996-09-19 – 2009-02-26

Att beskriva Kryzzet och hennes enorma betydelse för mig och min familj, det finns det inga ord i världen för. Denna underbara tjej som vi haft turen att få ha hos oss i elva år är definitivt unik och ensam i sitt slag. Så tycker säkert de flesta om sina hundar, men Kryzzet hade något speciellt. Kryzzet var en omplacering som kom till min familj i Östhammar som ettåring. Det var inget fel på henne förutom vissa skönhetsfel, att hon var superdominant och inte kunde samsas med andra hundar. Jag och min familj hade under denna tid en mycket svår period och Kryzzet blev direkt ljuset i tillvaron. Hon var en mycket krävande liten varelse och min far har lagt oräkneligt många timmar på att träna med henne. Kryzzet var min första hund, jag kunde inte så mycket om hundar då vi fick henne, men oj vad jag har fått lära mig.

Som ung var hon som sagt extremt dominant mot andra hundar. Hon var ledlös, hoppig och otroligt kelig. Vi var ibland rädda att hon skulle bryta ett ben eller skada sig på något annat sätt då hon hoppade och skuttade sig fram i tillvaron. Men som av ett under har hon klarat sig undan skador hela sitt liv, bara drabbats av någon tandköttstumör. Hon lärde snart känna en schäferkille som hette Raffe och dessa två blev som ler och långhalm. De var de bästa av vänner och Kryzzet accepterade honom fullt ut. Dock med undantag från att det även hemma hos honom var hon som bestämde. Raffe var en riktigt lugn och cool kille, han lät den energetiska lilla boxertiken hålla på bäst hon ville, leka kunde de göra även om det var hon som bestämde. Ibland släppte hon lite på skärpan och slickade Raffe i mungipan, viftade lite med svansen och svassade för honom. Så alltigenom benhård var inte den lilla damen. Ofta möttes man av en liggande Raffe och Kryzzet sittandes på honom, oftast på hans rumpa, och det var inget konstigt med det. Helst av allt ville Kryzzet sitta nära, gärna i famnen. Inte alla uppskattar att få en 25 kilos hund med slemmig tunga i famnen, men i min famn var hon alltid välkommen och jag kan fortfarande känna vibrationerna från hennes stämband mot mitt ben när hon drog sina evinnerliga timmerstockar till snarkningar. De år det härligaste av allt, alla stunder av lycka, värme och närhet jag haft med Kryzzet. Den rena och skära kärlek som hon haft inom sig och slösat så oerhört generöst med till alla hon mött. Även människor som inte gillade boxrar (jo, det finns faktiskt sådana) tyckte om Kryzzet. Jag är övertygad om att det gjorde det tack vare hennes inre ljus och hennes alltid lika glada humör.

Jag blev ”vuxen” och flyttade hemifrån, men hälsade ofta på hemma och umgicks med Kryzzet så ofta jag kunde. Tidens tand gjorde även Kryzzet äldre och hon blev ganska grå i ansiktet, bakbenen blev svajigare och lederna slitna, men det glada humöret och den underbara personligheten förblev oförändrad, liksom vänskapen med Raffe. Sommaren -08 somnade Raffe in och Kryzzet fick då flytta till mig och min sambo Magnus i Uppsala. Här har hon på ålderns höst delat tillvaron med Mysslingens Lexi och katten Ramses. Hon har fått lufsa runt i skogeni sin egen takt, hon har fått äta gott och haft ständig närhet och omsorg. Hon har haft det jättebra, ända tills livmoderinflammationen kom och kroppen började strejka. Det var inte snällt att ha henne kvar längre. Den 26 februari 2009 fick hon somna in lugnt och stilla. Jag och min pappa var hos henne den sista stunden i jordelivet. Mitt uppe i all sorg känner vi ändå en enorm glädje och tacksamhet. Vi fick njuta av Kryzzet i många år och alla de glada minnen vi har av henne kommer för alltid att väga upp saknaden. Hon var enormt ÄLSKAD och vi vårdar minnet av henne ömt. Det har aldrig funnits, finns inte och kommer aldrig att finnas en hund som Kryzzet. Farväl älskade vän, hälsa Raffe!

Marlene Andersson, Uppsala 090227