TILL MINNE AV MYSSLINGENS ANTON 2002-2008

Matte Åsa skrev

När vi bestämt oss för att skaffa hund, och då en boxer eftersom det inte fanns någon annan ras för mig som alltid haft boxer, var vi och letade på boxerklubbens hemsida. Vi var in flera gånger och läste om hur de olika uppfödarna verkade vara. Vi fastnade för Mysslingens då Britt-Marie verkade vara en bra uppfödare. Vi tog kontakt och Britt-Marie berättade att Linnea skulle ha valpar snart. Håll koll på min hemsida, sade hon också. Runt den 16/8 skulle valparna komma. Vi var in sent den 15 och såg att de var på gång. När Gunnar vaknade den 16 startade han datorn och då var de födda för 30 minuter sedan, 9 valpar varav 3 vita dog direkt. Vi bestämde oss när valparna var 40 minuter gamla för den som såg mest kaxig ut, det var Anton. Vi fick träffa honom när han var 2 veckor gammal, världens sötaste! Vi var och träffade honom en gång till när han var 5 veckor och då var han den förste som mötte oss. Vi trodde naturligtvis att han visste att vi var hans husse och matte, men Britt-Marie berättade glatt att Anton alltid var först fram till besökare.

Anton kom till oss 11/10 -02. Han hade rymt och dragit med sig hela kullen till skogen. Själv fick han en fästing mitt i pannan. Han välte vattenskålen flera gånger och då brunnen hade sinat för Kent och Britt-Marie var detta inte ett dugg populärt (vilket ju är fullt förståeligt). När vi åkte från Mysslingens var vi nära att vända flera gånger innan vi kom till Österbybruk för att Anton gnällde och nästan ylade så hjärtskärande, den stora världen var otäck! Men när vi kom hem till Västerås var allting bra.

Han har varit vår punkt i livet med bus och upptåg varje dag. Han var så snäll och ville alla väl. Han hade massor med kompisar! Hade han fått bestämma i världen hade det inte funnits någon osämja! Han bemötte alla hundar med ”Ska vi leka?” och det funkade i stort sett jämt!

Han var nog den mest morgontrötta hund som fanns! Vardagar sov han in i det sista så husse var alltid tvungen att väcka honom genom att sätta på honom halsband och koppel (han vaknade inte annars). Men på helgerna, när matte ville ha sovmorgon, då skulle man upp tidigt och ut och gå eller cykla på picknick (kaffe till husse och matte och hundmat till Anton). Han hittade nog till varenda bänk i hela Västerås!

När man var ledsen eller sjuk så kom han alltid med en leksak och då oftast en tennisboll, för en boll blir man alltid glad av!

Idag är det många, både hundar och människor, som mist en kär vän! Vi kommer alltid att minnas honom för den han var, BÄST!

Det kommer att bli tomt utan honom!

Husse Gunnar skrev

Ännu en underlig Anton-historia. Anton var aldrig intresserad av att söka efter föremål, han ville leka! Men för ett par år sedan skulle jag gå och leta efter kantareller med Anton. JÄTTETRÅKIGT tyckte han. Så han drog iväg med mig och efter ungefär en halv kilometer stannade han och markerade. Och jodå, där fanns det några förvuxna kantareller. När jag väl plockat dem drog vi vidare i full fart igen, jag hade ju fått mina kantareller. Men hur sjutton kunde han veta vad jag letade efter? Och hur sjutton kunde han veta att de fanns just där?

Anton var aldrig själv utanför en affär när vi var och handlade utan någon av oss var alltid med honom och i stort sett varje gång kom det fram någon och berömde honom och hälsade. Likadant när vi gick på stan. Alltid var det någon som hade haft boxer som kom fram och hälsade på honom och berömde honom.

Anton hade två sånger som vi brukade sjunga för honom. Den första var viktigast. När man sjöng den kunde man få en puss på näsan eller så kom han och la sin kind emot min.

(mel: Min lilla ponny på ett ungefär)

På fyra ben går han som vi älskar allra mest

älskar älskar älskar allra mest

det är vår lille Anton, det är vår lille vän

Är vår lille vän

Vad du är söt vår käre lille Anton

Vad du är god vår käre lille vän

Du säger ingenting vår käre lille Anton,

Men du är den vi älskar mest

för du är bäst.

Låt två var mer bus och skoj

(mel: Sjörövar-Fabbe på ett ungefär)

Mysslingens Anton han är bra

Han är så'n som alla ska va'

För han är bäst han varje da'

Tjo och faderittan lej, hej!

Nu blir det sorgligare!

Anton var aldrig rädd eller orolig när vi var hos veterinären. Aldrig några problem med att lämna blodprov! Men igår var han jätteorolig när vi tog blodprov. Han sparkade och sprätte så blodkärlet gick sönder. Han tyckte aldrig om britsarna, men nu var sköterskan jättesnäll och tog provet på golvet, men det gick ändå inte. Nästa prov tog vi på britsen, det gick bättre. Kolla ögonen var också oroligt. Det var en jättebra veterinär, Karin Berggren, som var med i stort sett hela tiden. Men Anton hittade ingen ro i kroppen förrän vi kom till det sista rummet. Där kunde han lägga sig och när jag lade mig bakom honom och kramade om honom lade han sig på sidan och somnade. Sedan sov vi nog så i ungefär en timme. Anton rörde sig inte mer, inte ens när veterinären sprutade in medlet. Jag tror att han redan hade gått vidare och bara hjärtat slog fortfarande. Det var väldigt fint och värdigt. Det enda som var var att han skulle fått somna in redan på onsdagen, men han fick en väldigt fin torsdag, med promenad och matte- och hussebus.

Han var vår bästa vän och det blir väldigt tomt utan honom. Det var inte många år han var med oss, men det var väldigt intensiva år. Vi hade aldrig fått uppleva så mycket roligt utan honom. Och vi hade aldrig hittat så många roliga och fina promenader utan honom.